Min morfar Hilding lämnade Sverige i början på seklet för att med sin familj emigrera till Brasilien. De faror och utmaningar som familjen mötte var av näst intill oförståelig karaktär. Hur kunde de överleva?
Jag har de senaste månaderna upplevt så många faror och utmaningar i vårt projekt att bygga upp ett liv i Åre, Jämtland. Kroppen har vid vissa tillfällen slagit mig på käften, fått mig att gråta, hoppat av tåget och ställt sig vid sidan om för att trotsigt säga till mig att "Björn- jag går inte en meter till på denna okända farliga väg!" samtidigt som jag varit medveten om att det bara är att trampa vidare, framåt in i det okända, för vi måste komma fram. Måste. Så många faror har lurat runt hörnet, utmaningar och nya problem att lösa. Min naiva ambition att först vara byggare-bob, sedan få någon dags lugn och därefter starta en verksamhet var som bortblåst. Hade jag inte haft förstående kompanjoner, engagerade kollegor och en älskande familj så hade jag inte klarat det. Men - vi klarade det!
Tre veckor efter vår officiella öppning av Årehyddan den 13 december har vi en fungerande verksamhet som är ett nytt landmärke i Åre. Jag vinkade av Åsa på tåget idag den 6 januari då hon började tågpendla igen till sitt jobb i Stockholm efter julledigheten och det kändes som om jag varit bortrest dessa tre veckor, inte varit med. Självklart har jag ju det och det har varit så många vänner som hälsat på i restaurangen under dessa veckor, så det är ju underbart! Men kroppen och själen har kört racerbana inombords och stängt av en hel del funktioner.
Nu känns de bättre, vi har många bokningar i januari att ta hand om, rutinerna börjar falla på plats och den första pressen har lagt sig efter öppningen och kroppen börjar må bättre. Jag har funderat en hel del på min morfar och hans emigrantvänner. Kan det vara så att vår generation inte utmanas med fara tillräckligt, så att vi trubbat av våra kroppar i att utmana? Det min familj upplevt är ju ingenting mot deras faror och utmaningar? Vi har istället lärt oss att skydda oss mot alla faror tredubbelt upp. Cykelhjälmar, försäkringar och trygghetspaket.
Plötsligt känner jag inte metallsmaken i munnen av ovisshet och tvivel. Nu fylls jag av den söta smaken från kämparanda, vi klarar det och visa världen känsla! Ja jävlar vad livet är energigivande och roligt! Vilken kick! Det är stärkande att leva lite som våra förfäder, de som emigrerade och tog enorma risker i livet, som vi ju bara har ett att leva. När jag dessutom ser tillbaka på den otroliga aktivitet vi haft på och kring Årehyddan ,med gäster, älskade familjen och vänner de senaste veckorna så blir jag alldeles varm i björnpälsen. TACK alla ni som kom! Visar ett klipp från Gladys när hon besökte oss.
Någon gång ska jag ta med mig familjen och resa till Porto Lucia och hälsa på där min morfar bodde några år i Brasilien innan de återvände till Sverige. Tänka sig - de återvände! Vilket äventyr. Det är jag glad för, annars hade vi kanske suttit på Copa Cabana och drivit RIOHYDDAN nu istället för ÅREHYDDAN...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar