Kattricket 2.0 - tandemhoppet

”Jag vågar inte hoppa från det höga trädet själv, men jag skulle gärna göra ett tandemhopp med dig för att lära mig, så att jag får modet att hoppa själv.”

Orden kom från en av deltagarna på höstens utbildningar och jag gillade det - att ge andra modet att hoppa själv genom att göra lärande tandemhopp!

Året som gått har varit omtumlande och innehållsrikt. Jag har mer och mer förstått innebörden av det jag kallar kattricket. Det började med att känna pirret i magen när man kastade sig ut från det höga trädet, men jag förstår ju att det är så mycket mer än så. När en katt sitter tryggt i trädet så samlar den kraft och mod, kanske till och med slumrar till en aning. Men den släpper aldrig fokus från sitt byte. Det kan vara en mus på marken exempelvis. När katten väl bestämmer sig för att ta sitt byte så är det inte en loj tass den sträcker ut. Nej, den lägger istället all kraft och fokus på ett och samma byte och gör ett språng med full kraft. Pang! Där kommer pirret, där kommer risken att stuka en tass på väg ner, men en tass läker. Ska man nå sitt byte så måste man våga samla all kraft på ett och samma mål och samtidigt kasta sig ut, släppa taget, känna att det pirrar i magen! Att ha fokus på sitt mål och med full kraft ta det, oavsett det är en mus, en livsomvändning eller en annan utmaning och mål man har. Det är ett kattrick för mig. 

- Vad är ett kattrick för dig? 

Vår första intensiva tid i Åre tog en paus i slutet av april då Årehyddan stängde för säsongen. Jag har sällan utmanat mig själv, min familj och nära vänner så mycket som det senaste året, där det vissa gånger var ett näst intill bottenlöst språng från det höga trädet med ständigt pirr i magen. När så säsongen var över så skakade bergsbjörnen av sig sin päls och lät retailbjörnen nyfiket sticka fram nosen igen. Sommaren och hösten har fyllts av inspirerande uppdrag inom coaching, säljstyrning , föreläsningar och utbildningar, där den röda tråden varit att väcka medmänniskors nyfikenhet att göra sitt eget kattrick. Om jag inte lämnat min egen trygga trädkrona vi hade innan Åreprojektet hade jag aldrig fått möjligheten att träffa och utbilda så många nya bekantskaper inom sälj som denna höst! Och självklart inte fått så många nya vänner, både från gäster på Årehyddan, bybor i Åre och deltagare på föreläsningar runt om i landet.

Jag är stolt över vår satsning, både det vi gör i vår familj med flytten till Jämtland och det jag gör med mina kompanjoner på Årehyddan. Även satsningen att vara egen företagare. Allt har ju en mening om man kan inspirera andra till att utveckla sig!

Nu har jag samlat energi att återigen möta besökare, artister, gruppdeltagare och vänner i Åre och på Årehyddan, detta år med en insikt att jag mår bäst av att få vara både retailbjörn och bergsbjörn i en och samma skepnad. Och att det är ok att be om hjälp, vilket är bra för både mig själv och de verksamheter jag är engagerad i. Jag har det senaste halvåret fått möjligheten att utveckla andra till att göra sina kattrick och se hur de växer. Jag är mer stärkt än någonsin och fylls med glädje när jag med familjen premiäråker i Årebackarna i början av december. Det blir en bra vinter.

”Mitt företag vill helst hämta mig med en räddningsstege från det trygga höga trädet, tänk om jag istället kunde få hoppa tandem med dig Björn” sa kursdeltagaren. 

Bra idé – det ska vi göra! 

Jag ställer gladeligen upp med tandemhopp. Kattricket 2.0 – here we go!

Tandemhopp.
(fotocred @Darren Hamlin - Brudparet landar till sin fest på Årehyddan!)

Säsongens premiäråk 6 dec 2015 - mer rustad än någonsin för Årevinter! 

Hett just nu

Ingen har undgått den intensiva humanitära våg som sköljt över såväl vårt eget land som hela europa. Ibland är det svårt att ta in hur många medmänniskor som är på flykt och att ta del av deras livsöden. Tur då att vi har alla volontärer, de lokala hjältar vi har i vårt land som ställer upp som för att hjälpa de nyanlända med kläder, skor, samtal och andra praktiska uppgifter som behövs. De borde hyllas långt mer än det är idag, jag lyfter på hatten för volontärerna och blir rörd av deras insatser!

SNÖBOLLEN

”Hello Sir, you want a cold Chang?” Klart vi ville, men Åsa och jag hade promenerat iväg utefter stranden och hamnat långt från vårt hotell och svarade att vi gärna skulle önska en varsin kall öl men att vi inte hade pengar med oss. ”No problem Sir, you can bring money another day”. 

Utefter stranden ligger hundratals strandrestauranger som erbjuder i princip samma meny, men detta ställe blev vår bas under den fortsatta vistelsen och så även när vi återvände till Hua Hin i maj i år, två år efter vårt första besök då vi erbjöds släcka vår törst på krita. Lyckligtvis jobbade Mr Kishan Karki kvar och vi blev lojala kunder även denna vistelse. Kishan hänförde oss och vi kände förtroende för honom redan från första träffen. Hans personlighet gjorde oss lojala till hans arbetsplats.  Vi ville gärna vara med och krama mer snö in i hans snöboll så den blev större.

Mr Kishan Karki hänförde oss med sitt sätt att se oss. 

Efter en intensiv vinter i Åre och på Årehyddan har jag haft möjligheten att tryckutjämna kropp&själ och reflektera över snöbollars effekt och personligheter som Kishan. Jag tänker på alla dessa eftermiddagar i Åre som jag delat ut flyers och välkomnat gäster in på afterski för att visa dem ett nytt ställe de inte besök förut. Hur tydligt det är när vi människor vill vara på ”rätt sida” om strecket. Är det tillräckligt mycket medmänniskor på plats för att du ska känna dig bekväm att bidra till en större snöboll eller är det för lite folk så att du snarare känner utanförskap om du är kvar?

Jag fascineras över vårt sätt att agera i situationer när vi scannar av läget. Vart vill vi vara för att känna oss trygg och bekväm? Och vem är det som tar tag i oss och vi blir hänförd av ett ställe, eller tvärtom gör att vi dissar stället. Oavsett jag är en bergsbjörn eller retailbjörn så slås jag av hur snabbt vi klassar in ställen och följer strömmen.

I morgon åker jag till Paris med Olle och Åsa. Jag har lovat mig själv och familjen att bara njuta, men det ska bli spännande att se om jag kan dricka pilsner på krita och om jag kan hitta snöbollar som jag vill krama och bidra till att de blir större.

Vilken snöboll vill du krama och bidra att den blir större, och vem var det som inspirerade dig till just den?

Hett just nu

Knappast sommaren 2015 i Sverige i alla fall… men visste du att denna sommar är högst normal. Vi har haft så bra somrar några år nu att vi börjat flytta det normala. SMHI låter hälsa att ”det har varit frost vid minst någon av våra stationer under nio nätter hittills i juli. Men förutom vid enstaka stationer är vi långt ifrån något som skulle kallas rekord”. SÅ – på med ribbstickade tröjan några veckor till och njut av en normal sommar…

Den förlorade trygghetsgenerationen

Min morfar Hilding lämnade Sverige i början på seklet för att med sin familj emigrera till Brasilien. De faror och utmaningar som familjen mötte var av näst intill oförståelig karaktär. Hur kunde de överleva?

Jag har de senaste månaderna upplevt så många faror och utmaningar i vårt projekt att bygga upp ett liv i Åre, Jämtland. Kroppen har vid vissa tillfällen slagit mig på käften, fått mig att gråta, hoppat av tåget och ställt sig vid sidan om för att trotsigt säga till mig att "Björn- jag går inte en meter till på denna okända farliga väg!" samtidigt som jag varit medveten om att det bara är att trampa vidare, framåt in i det okända, för vi måste komma fram. Måste. Så många faror har lurat runt hörnet, utmaningar och nya problem att lösa. Min naiva ambition att först vara byggare-bob, sedan få någon dags lugn och därefter starta en verksamhet var som bortblåst. Hade jag inte haft förstående kompanjoner, engagerade kollegor och en älskande familj så hade jag inte klarat det. Men - vi klarade det!

 

Tre veckor efter vår officiella öppning av Årehyddan den 13 december har vi en fungerande verksamhet som är ett nytt landmärke i Åre. Jag vinkade av Åsa på tåget idag den 6 januari då hon började tågpendla igen till sitt jobb i Stockholm efter julledigheten och det kändes som om jag varit bortrest dessa tre veckor, inte varit med. Självklart har jag ju det och det har varit så många vänner som hälsat på i restaurangen under dessa veckor, så det är ju underbart! Men kroppen och själen har kört racerbana inombords och stängt av en hel del funktioner.

Nu känns de bättre, vi har många bokningar i januari att ta hand om, rutinerna börjar falla på plats och den första pressen har lagt sig efter öppningen och kroppen börjar må bättre. Jag har funderat en hel del på min morfar och hans emigrantvänner. Kan det vara så att vår generation inte utmanas med fara tillräckligt, så att vi trubbat av våra kroppar i att utmana? Det min familj upplevt är ju ingenting mot deras faror och utmaningar? Vi har istället lärt oss att skydda oss mot alla faror tredubbelt upp. Cykelhjälmar, försäkringar och trygghetspaket.

 

Plötsligt känner jag inte metallsmaken i munnen av ovisshet och tvivel. Nu fylls jag av den söta smaken från kämparanda, vi klarar det och visa världen känsla! Ja jävlar vad livet är energigivande och roligt! Vilken kick! Det är stärkande att leva lite som våra förfäder, de som emigrerade och tog enorma risker i livet, som vi ju bara har ett att leva. När jag dessutom ser tillbaka på den otroliga aktivitet vi haft på och kring Årehyddan ,med gäster, älskade familjen och vänner de senaste veckorna så blir jag alldeles varm i björnpälsen. TACK alla ni som kom! Visar ett klipp från Gladys när hon besökte oss.

 

 

Någon gång ska jag ta med mig familjen och resa till Porto Lucia och hälsa på där min morfar bodde några år i Brasilien innan de återvände till Sverige. Tänka sig - de återvände! Vilket äventyr. Det är jag glad för, annars hade vi kanske suttit på Copa Cabana och drivit RIOHYDDAN nu istället för ÅREHYDDAN...