Har ni varit med om
den där känslan, när man är i ett totalt flow med sina medmänniskor, när det
känns som att stickkontakten passar fullständigt med hona och hane,
elektricitet uppstår! Man har en fullständig kontakt med andra. Underbart! Och
så plötsligt – när det inte fäster, hur man än försöker. Det kan bero på tillfälligheter, timing, eller
bara dagsform på sändare och mottagare av ett budskap. Man synkar helt enkelt
inte för stunden.
Ibland ömsar Retailbjörnen skinn och blir Rockbjörnen för en
stund, för avkopplingens och utmaningens skull. Jag fick förmånen att träffa en
skön musiker vintern 2011 som blev min vän och har tillsammans med honom fått möjlighet
att utveckla den ådran genom att även stå på scener vid ett antal tillfällen.
Ett sådant tillfälle var på Fjällgården, Åre under vintern,
där min vän var ansvarig för afterski spelningarna under någon vecka. Jag
tillbringade tillsammans med min familj några dagar i Åre och fick förfrågan om
jag ville gästa scenen. Jag fick vara med gänget när de la upp sin spellista
och taktik för fredagens spelning, intressant att följa hur ett välplanerat gig
skulle genomföras.
Det blev en nästintill chockartad upplevelse när jag på
fredagen framträdde inför ett fullsatt Fjällgården. Hur kul som helst, publiken
var med på sångerna, bandet spelade järnet och jag själv njöt i fulla drag även
fast jag i stundens upplevelse hade svårt att hålla mig till såväl
originaltexterna som att hålla koll på scenspråket. Det var något magiskt i
luften som jag hade svårt att ta på. ”Kände
du hur kontakten satt, hur det fäste på publiken!” sa min vän efter
spelningen. Jag hade svårt att ta på det, men förstod känslan han pratade om.
Fylld av glädje och förväntan tackade jag ja till att gästa
gänget även på lördagen. Samma lokal, lika fullsatt. Men något var annorlunda.
Jag kunde inte ta på det. När vi körde igång spelningen kände jag inte samma
mottagande, blev mer osäker på stämningen. Vi genomförde spelningen med bra
resultat men jag var fullständigt slut efteråt och ganska missnöjd med min egen
insats. ”Det här går inte, jag hoppar
av!” sa jag till min fru. ”Men du är
ju inte ens med i bandet?” sa hon, varav jag missnöjsamt replikerade
”jaja, men om jag varit med, då
hade jag hoppat av”. Min vän kom fram och jag tänkte att nu får jag skäll
för att jag sumpade känslan hos publiken. Han sa ”jäklar vad svårt det var idag, det var inget som fäste på publiken!”
Det visade sig att han och bandet pratat om samma sak att det inte fäste idag,
och sagt till varandra att de måste leta upp mig för att berätta att det inte
var mitt fel. Efteråt skrattade vi åt upplevelsen, men det jag bär med mig i
minnet är vad otroligt tydligt det är att känna när det fäster på den som
lyssnar och å andra sidan att känna när det inte fäster, om man är fokuserad på
kontakten. De förklarade att det ibland kan bero på tillfälligheter, timing,
eller bara dagsform på sändare och mottagare av ett budskap. Man synkar helt
enkelt inte för stunden.
Det viktiga är att man lär sig förstå känslan av detta, så
att man kan hantera den och bemästra den. Då först kan man utveckla kundkontakten - och publikkontakten ytterligare! Ibland när jag vill uppleva när det fäster, då
drömmer jag mig tillbaka och tittar på klippet från fredagens afterski på Fjällgården...
Hett just nu
Har ni sett det i matbutiken? Bland chokladkakorna,
smaksättningen och i dryck. Lakrits är
på gång! För fjärde året i rad arrangeras LAKRITSFESTIVAL i Stockholm, detta
år på Münchenbryggeriet efter fjolårets succé då över 5 500 personer
besökte festivalen! Man ser det även i finköken, då årets
kock Tomas
Diederichsen angav tonen genom att servera tillbehöret pressad
fänkål och morot med riven lakrits i sin vinnande lammrätt. Men, som Tina Harr skrev i Expressen häromdagen - medan skandinaver smaskar i sig saltlakrits tittar resten av världen
oförstående på. Utanför Sverige, Finland, Danmark, Norge, Holland och Tyskland
går en osynlig men skarp saltlakritsgräns. Tur för oss som bor på rätt sida
gränsen!
